klumpfia

****

Jag sökte jobb på Huddinge Kommun som socialt ansvarig samordnare. Det var en ny tjänst som gick ut på att organisera övergången från skriftlig till elektronisk dokumentation. De sökte någon med högskoleutbildning, gärna socionom men andra passande utbildningar gick också bra. Vidare sökte de någon som jobbat inom äldreomsorgen och gärna någon som hade koll på dokumentation.

Jag har fil kand i Europaprogrammet med inriktning mot sociologi. Check. Jag har jobbat inom äldreomsorgen i 6 år. Jag är dokumentationsstödjare där jag jobbar idag och när jag började där så hade de precis startat upp med elektronisk dokumentation och jag vet hur processen ser ut fram till fullskalighet.

Det var en tjänst med stort ansvarsområde. Flera hundra medarbetare att utbilda och vidareutveckla. Jag såg inte det som något skrämmande, utan snarare motiverande. Jag blev direkt tänd på idén och kände mig manad att söka tjänsten. Fick komma på intervju. En intervju som gick bra i mina ögon. Det var två chefer, en man och en kvinna. Mannen verkade vara lite mer avslappnad och tycktes vara positivt inställd medan kvinnan snarare verkade tycka att där kommer en ung tjej som tror att hon vet nåt men har ingen aning - jadajada-resonemanget.

Hursomhaver barnen kär så ringde de idag och jag fick nobben. Hade inte förväntat mig något annat, utan var framförallt glad för att få komma på intervju (det tål att påpekas att jag under mina två år på Lidingö sjukhem sökt ca 100 jobb och detta var min första intervju)... Eller, jag ska inte ljuga. Hade väl självklart en viss förväntan och en önskan om att få jobbet.

Varför jag inte fick deT? För de hade hittat någon annan som hade bredare och längre erfarenhet än mig. Jag förstår verkligen resonemanget. Absolut, jag skulle också hellre anställa någon som har koll på läget och som har flera års erfarenhet bakom sig och som redan vet hur man tacklar vissa situationer och så vidare. Det blir enkelt för arbetsgivaren. Han/hon behöver inte engagera sig i någon särskild utbildning och man kan lita på att personen, rent erfarenhetsmässigt, borde veta vad den sysslar med.

Men det är tamejFAN vansinnigt svårt att skaffa jobb för min del. Alla dessa chefer som är så jävla trygga och osäkra och inte vågar satsa på någon annan än Bittan 45, som redan jobbat på kommun i hela sitt liv eller Anna, 35, som började plugga när hon var 18 och vid 23 års ålder var hon färdig, gick praktik nånstans och fick in en fot, därefter har hon skaffat sig erfarenheter på alla möjliga myndigheter.

Den där Sofia, hon är ju bara 25 och hon har ju bara 6 års erfarenhet. Och det är ju dessutom som VÅRDBITRÄDE, jag menar, hon kan ju inte ha särskilt höga krav på sig själv. Och den där utbildningen börjar ju faktiskt bli gammal nu så vem vet vad hon minns. Sen är hon ju nygift också och inga barn har hon... Det är väl bara en tidsfråga innan hon står med en fet jävla kula under tröjan och vad är hon då för nytta för oss?

JAG BLIR VANSINNIG!! Vad exakt ska jag göra för att få möjlighet att pröva mina vingar? Varför ska jag sitta och betala ett CSN-lån på 160 papp när jag i slutändan ändå jobbar som vårdbiträde och inte får ut ett skit av utbildningen? Varför slösade jag bort 3 år? Varför ska jag ens bemöda mig att söka sjuttielva jobb när det ändå inte finns någon jävel där ute som vågar tro på en. Som vågar förstå att alla unga utan precis erfarenhet inom ex myndighetsutövning inte är helt tappade bakom en vagn.

Se möjligheterna, inte hindren! De som redan har erfarenhet bakom sig kan gott vänta innan de byter jobb hitan och ditan och låta oss som aldrig ens får börja få någon erfarenhet kliva in först.

BAAAAAAAAAAH!!!

/Bitterfittan